sprawl

imorse när jag gick ut i det bitiga vädret så kände jag så starkt med musiken och stämningen och tillfälllet att jag började gråta. Stillsamt. Jag känner hur jag håller på att hitta hem till mig själv. Vaje dag är inte längre full av någon slags tvekan om mig själv. Jag har lust med saker igen. Jag har makerat tillräckligt nu, jag gör inte saker jag inte vill för andra längre. Och det är inte längre jobbigt de stunderna när människor jag tycker är tråkig för att jag inte går ut och festar en fredag. Människor kommer alltid att ha problem med att man gör som man vill. Varje dag är inte längre en stormvåg av hundra känslor och insikter utan just nu ganska alldagliga med kämpande av fasta rutiner. Och det går ganska bra och vettigt.
Trapporna jag går i nu med pumpande mjölksyra efter ett träningspass känns så mycket lättare nu när mina ben är starkare.
Jag känner mig för varje dag starkare i mig själv och min identitet. Jag tar också tag i saker mer, äntligen har jag hittat lusten och värdet i mig själv. Att jag vill ordna saker. Göra saker för mig själv, ta hand om mig själv, uppskatta mig själv.
Jag var inte i närheten av här för ett år sen. Då tvekade jag och kämpade med min självbild. Var hemma och sa att jag var sjuk, fastän jag aldrig var sjuk. Jag tvekade på mig själv i många situationer.
Som på brandövningen. Förra året var jag rädd för att släcka elden. I år kände jag att jag kan och släckte den with no mercy. Haha herregud.. Jaja.
Vilket himla inlägg.