alltså livet med sina vändningar. här är anteckningar från 2010 efter studenten men utan aning om vart hösten skulle. jävlar vad tiden går snabbt eller sakta, jag kan inte bestämma mig. tur att man skriver så man inte glömmer.
5augusti
Men samtidigt: Jag uppskattar livet och att jag äntligen slutit fred med alla jag älskar och vill hänga med. Alla växer förresten upp, de växer om mig, slirar förbi med jobberbjudanden och utomlandsresor medan jag står still och försöker komma i underfund med om jag blivit mer eller mindre osäker än i sjuan (värsta perioden i mitt liv). Det känns som att det KAN vara mer men att jag bara lärt mig leva med det. Mina läppar frasar och torkar ut. Jag är ofantligt rastlös men har ingen ork att komma på nya lösningar eftersom min arm är paj.
6augusti
Jag vill också ha en friplats. Att kunna åka någonstans för att göra ingenting, andas skogsluft och få tänka på hur oväsentliga saker man egentligen bryr sig om. Jag vill, som Hanna, kunna åka upp till mitt älskade Jämtland. Eller fårö, som Fanny. Visst jag är på landställen och dylikt ibland, men det är ändå inte samma sak när man då ändå förväntas göra saker och är en gäst. Det är inte hemma hemma hemma känsla. Men vem är jag att klaga. Jag ville mest bara skriva ner att det vore skönt med en egen friplats. Jag har nog ingen sån. Men nu när jag tänker efter så vet jag ju att man alltid kan skapa sig en egen. Jag har exempelvis vattnet nere vid mig. Jag skulle kunna promenera ner dit med kaffe eller vad som helst och bara lyssna på spellista efter spellista när det ännu inte blivit för kyligt.
Det åskar och jag känner mig trygg. Fick lust och pysslar med en spellista, en såndär riktig. Riktig bilmusik som påminner om ens föräldrar för att de är just dem som satt på tina turner eller stand by me på högsta volym när man är påväg till havet för att mata fiskmåsarna.
8augusti
Jag lyssnade flyktigt på Arcade Fires nya skiva. Det resulterade i att musiken bara smälte in i öronen omedvetet och jag hade en skev helhetsbild av skivan. Det är först idag, som jag sitter och lyssnar igenom låt för låt med texten uppe. Och det som egentligen är otroligt med Arcade Fire - förutom hur fint Wins röst smälter ihop med instrumenten och bildar en egen värld där man bara kan lyftas med - är att varje låt berättar en historia: och ofta talar de brett om barndom, städer och miljö av olika slag. Det blir slagkraftigt igenkännande storslaget och de absolut viktigaste meningarna repeterar dem. Dessutom älskar jag när de inte håller tillbaka -därför är funeral skivan bäst- när de bara skriker ut alla ord man behöver inombords, när instrumenten skriker med och man inte hade hört vad han sjunger ifall det inte vore för att texten redan inpräntats i hjärtat.
9augusti
"mitt ansikte fladdrar" /jag i kalmar med mina kära vänner josefine, stina, felicia och siri. Just nu rycker det ganska fridfullt i mitt ögonlock. Jag skulle vilja åka in och dricka kaffe med en kompis. Och äta. Det vore gott. Men jag vet inte längre om jag har tusentals spontana vänner. Nä. Nu ska jag sluta klaga, jag har inte ens hört av mig till en själ. Och idag! Idag äger, för det har spöregnat. Älskar spöregnsdagar.
Triljoner applåder till SVT. Varför ser jag inte varenda program där? De har världens bästa soundtrack för varenda program. Dom är med. Och det är känsla. Fan, jag älskar SVT. Tänk att få jobba där. Tänk att få ett jobb, överhuvudtaget he.
15augusti
Hemma. Fridfull och glad. Skärgården är verkligen helt otroligt, det är sådant som får mig att verkligen älska Stockholm. Och det har, trots missöden och snefyllor, varit helt fantastiskt. Jag minns det som ett enda stort kortspel i skrattsalvor och tjutande. Att cigarettberoendet fick sig en törn när jag tappat dem jag ägde och mina änglavänner från klassen inte röker. Det var något för sig. Morgonen därpå rodde jag och Karin över till Svartsö och gick fyra kilometer till en affär plus hem igen för den där cigarettinandningens skull. Men det finns mer positiva historier från resan såklart, även om de vart en mysig bakispromenad.
18augusti. Oj en dag med datum som har en åtta i sig, det bådar gott. Här sitter jag denna gråmulna dag nämligen med en ljummen kaffe och ska snart åka hemifrån för att möta min första riktiga dag på heltidsjobbet. Det är så sinnessjukt pirrigt att jag inte vet vad jag ska vägen. Igårkväll målades femtonhundra scenarion upp i mitt huvud innan jag kunde somna. Men idag är dagen och jag är tillräckligt utvilad och förberedd tror jag. Fast nervös. Det pirrar. Men det här är mitt jobb nu och jag måste lära mig att vara lugn och sansad. Jag vill ge ett gott intryck.
21 september. Jag älskar att arbeta, ändå. Trots alla klagomål om att det kanske är krävande. Känslan av att vara behövd vinner alla strider. Jag älskar att känna mig behövd, att njuta av ledighet och inte omges av bara den. Det är fint att behöva prioritera, att inte ha tid med allting.
Men samtidigt: Jag uppskattar livet och att jag äntligen slutit fred med alla jag älskar och vill hänga med. Alla växer förresten upp, de växer om mig, slirar förbi med jobberbjudanden och utomlandsresor medan jag står still och försöker komma i underfund med om jag blivit mer eller mindre osäker än i sjuan (värsta perioden i mitt liv). Det känns som att det KAN vara mer men att jag bara lärt mig leva med det. Mina läppar frasar och torkar ut. Jag är ofantligt rastlös men har ingen ork att komma på nya lösningar eftersom min arm är paj.
6augusti
Jag vill också ha en friplats. Att kunna åka någonstans för att göra ingenting, andas skogsluft och få tänka på hur oväsentliga saker man egentligen bryr sig om. Jag vill, som Hanna, kunna åka upp till mitt älskade Jämtland. Eller fårö, som Fanny. Visst jag är på landställen och dylikt ibland, men det är ändå inte samma sak när man då ändå förväntas göra saker och är en gäst. Det är inte hemma hemma hemma känsla. Men vem är jag att klaga. Jag ville mest bara skriva ner att det vore skönt med en egen friplats. Jag har nog ingen sån. Men nu när jag tänker efter så vet jag ju att man alltid kan skapa sig en egen. Jag har exempelvis vattnet nere vid mig. Jag skulle kunna promenera ner dit med kaffe eller vad som helst och bara lyssna på spellista efter spellista när det ännu inte blivit för kyligt.
Det åskar och jag känner mig trygg. Fick lust och pysslar med en spellista, en såndär riktig. Riktig bilmusik som påminner om ens föräldrar för att de är just dem som satt på tina turner eller stand by me på högsta volym när man är påväg till havet för att mata fiskmåsarna.
8augusti
Jag lyssnade flyktigt på Arcade Fires nya skiva. Det resulterade i att musiken bara smälte in i öronen omedvetet och jag hade en skev helhetsbild av skivan. Det är först idag, som jag sitter och lyssnar igenom låt för låt med texten uppe. Och det som egentligen är otroligt med Arcade Fire - förutom hur fint Wins röst smälter ihop med instrumenten och bildar en egen värld där man bara kan lyftas med - är att varje låt berättar en historia: och ofta talar de brett om barndom, städer och miljö av olika slag. Det blir slagkraftigt igenkännande storslaget och de absolut viktigaste meningarna repeterar dem. Dessutom älskar jag när de inte håller tillbaka -därför är funeral skivan bäst- när de bara skriker ut alla ord man behöver inombords, när instrumenten skriker med och man inte hade hört vad han sjunger ifall det inte vore för att texten redan inpräntats i hjärtat.
9augusti
"mitt ansikte fladdrar" /jag i kalmar med mina kära vänner josefine, stina, felicia och siri. Just nu rycker det ganska fridfullt i mitt ögonlock. Jag skulle vilja åka in och dricka kaffe med en kompis. Och äta. Det vore gott. Men jag vet inte längre om jag har tusentals spontana vänner. Nä. Nu ska jag sluta klaga, jag har inte ens hört av mig till en själ. Och idag! Idag äger, för det har spöregnat. Älskar spöregnsdagar.
Triljoner applåder till SVT. Varför ser jag inte varenda program där? De har världens bästa soundtrack för varenda program. Dom är med. Och det är känsla. Fan, jag älskar SVT. Tänk att få jobba där. Tänk att få ett jobb, överhuvudtaget he.
15augusti
Hemma. Fridfull och glad. Skärgården är verkligen helt otroligt, det är sådant som får mig att verkligen älska Stockholm. Och det har, trots missöden och snefyllor, varit helt fantastiskt. Jag minns det som ett enda stort kortspel i skrattsalvor och tjutande. Att cigarettberoendet fick sig en törn när jag tappat dem jag ägde och mina änglavänner från klassen inte röker. Det var något för sig. Morgonen därpå rodde jag och Karin över till Svartsö och gick fyra kilometer till en affär plus hem igen för den där cigarettinandningens skull. Men det finns mer positiva historier från resan såklart, även om de vart en mysig bakispromenad.
18augusti. Oj en dag med datum som har en åtta i sig, det bådar gott. Här sitter jag denna gråmulna dag nämligen med en ljummen kaffe och ska snart åka hemifrån för att möta min första riktiga dag på heltidsjobbet. Det är så sinnessjukt pirrigt att jag inte vet vad jag ska vägen. Igårkväll målades femtonhundra scenarion upp i mitt huvud innan jag kunde somna. Men idag är dagen och jag är tillräckligt utvilad och förberedd tror jag. Fast nervös. Det pirrar. Men det här är mitt jobb nu och jag måste lära mig att vara lugn och sansad. Jag vill ge ett gott intryck.
21 september. Jag älskar att arbeta, ändå. Trots alla klagomål om att det kanske är krävande. Känslan av att vara behövd vinner alla strider. Jag älskar att känna mig behövd, att njuta av ledighet och inte omges av bara den. Det är fint att behöva prioritera, att inte ha tid med allting.
^^^
saker och ting två kända personer jag verkligen älskar idag är hanna hellquist och vänsterpartiets nya ledare jonas sjöstedt, människor som dem gör en ändå rätt så hoppfull om mycket. jag har tänkt på en sak och det är att trots att jag kämpar med att vara organiserad och planerad (ngt som ofta faller platt och så kämpar jag igen) är att jag trots det har så jävla svårt att samla på samma plats, jag använder anteckning i mobil, jag antecknar på papper, jag har en träningskalender samt att jag använer min mobilkalender. jag vet inte VART jag ska kolla eller vart jag antecknat någonting och med mitt minne och min glömska. någon som har organiseringstips? jag behöver strukturera upp mitt liv jävligt mycket bättre. vet knappt hur jag ska börja. en sak jag tänkt på som jag måste börja med mer är när alla dessa fantastiska minnen slår till helt plötsligt TYP som när nu för tiden mkt indien flashbacks, när fanny vrålar åt en man som är skitfull och snackar om sin motorcykel och hur han bor uppe i bergen - WHERE TO YOU LIVE???!!? NO BUT HERE??? THE MOUNTAINS YES BUT NOW TONIGHT! osvvvvvvvvvv....... då ska jag bli bättre på att skicka ett litet komihåg sms till den som det gäller, finns ingenting så glädjande som såna påminnelser. typ. eventuellt nya händelser dårå. klagomål just nu: jag har kramp i lårmuskeln och haltar fram glädjande saker: det är långhelg och första maj is coming up och jag känner att jag tänker stödja vänsterpartiet fullt ut nu inget mer velande även om allt rött och grönt KÄNNS som något jag backar upp. jag hängde med tone idag och det är så jävla kul att se när ens vänner MÅR bra INOMBORDS. best ever. och hur vi lärt oss ösa beröm över varandra, OCH NEJ SÅNT KAN INTE BLI "förmkt" det är alltid för lite annars i sverige.. om man tänker såhär: när vi träffades var vi båda mkt osäkra tjejer som levde efter normer och koder osv och inte var särskilt schysta mot varandra? men vi har levt genom allt och har bara ett fantastiskt systerskap kvar. sånt är otroligt värdefullt. jag köpte då smink för 750kr. frågor på det? myriam säger att jag har problem. alltså riktiga shoppingproblem. men skitsamma, jag är beredd att ge henne lite rätt men det är ju isåfall ett problem jag MÅR bra av och tycker är kul. så länge man inte skuldbelägger sig liksom.. hähä. att sommaren snart är här är HELT SJUKT, nu när våren som varit så underligt programmerat min hjärna på typ inställning höst. men FAN vad jag längtar hur allt nu än blir. så läskigt det ska bli att byta liv snart, för egentligen min mesta vakna tid och mina timmar och sådär går ju mest till mitt jobb åtminstone när det kommer till umgänge, jag har insett vikten att vettiga och snälla arbetskollegor som man kan få luta sig mot, lyfta men också prata om allting i livet om. hur jävla viktigt det är. för de ser dig varje dag de är ju med dem man .. ja, blablabla. jag kommer iallafall att sakna några enormt mycket.. för att inte tala om barnen: SKA NJUTA NU FULLT UT!!! det var det. vad sammanhängande och fint och knutet det här inlägget blidde då. nä. men äh. :)
rädslor jag ska överkomma
hästar. jag ska pröva rida, det gick inte när jag skulle försöka när jag var typ 14år. att ta sig enda upp dit och sen faktiskt rida lite. ingen galopp, men ba utmana mig själv
hoppa fallskärm. när jag orkar prioritera den summan pengar ska jag hoppa
skidor. våga lära mig åka skidor. har aldrig ens stått på ett par, om inte ett par långfärds funkar.
hyra ut min lägenhet långtid. peppar peppar på att det kommer gå bra.
att lyckas, med formtoppning och spanska tillexempel. läskigt när man lyckas med mål man har.
prata med chefer och söka jobb
flirta - extrem rädsla som ska överkommas i år.
kanske är lite rädd för att tatuera mig? i shall overcome
h3h3h
sen är jag rädd för mörker utomhus när man är själv, men den rädslan tror jag är svårast att komma ifrån. men ska försöka sluta vara rädd i onödan.
hoppa fallskärm. när jag orkar prioritera den summan pengar ska jag hoppa
skidor. våga lära mig åka skidor. har aldrig ens stått på ett par, om inte ett par långfärds funkar.
hyra ut min lägenhet långtid. peppar peppar på att det kommer gå bra.
att lyckas, med formtoppning och spanska tillexempel. läskigt när man lyckas med mål man har.
prata med chefer och söka jobb
flirta - extrem rädsla som ska överkommas i år.
kanske är lite rädd för att tatuera mig? i shall overcome
h3h3h
sen är jag rädd för mörker utomhus när man är själv, men den rädslan tror jag är svårast att komma ifrån. men ska försöka sluta vara rädd i onödan.
utseendefixeringen
jag känner mig helt förtvivlad och ledsen över några händelser som etsat sig fast i mitt huvud. det rör sig om något många nog är ovissa om eller blundar för och glömmer bort. det var inte samma för mig för tio år sen, det var lite likt, men det har blivit betydligt mycket värre. jag tänker på utseendefixeringen som råder. den går nämligen inte att ignonera.
jag jobbar med barn och har senaste två veckorna fått höra två barn säga rakt ut "jag är ful" helt oberoende av varandra. det ena var i fredags när en flicka i klass ett hade världens finaste lejonkungenklänning på sig och jag tänkte såhär: jag ska INTE kommentera att hon är så vacker med flätorna och klänningen, för jag vill inte hamna i det träsket där jag tyvärr redan djupdykt. jag strävar efter att falla ifrån de invanda beteendet att kommentera flickornas utseende. jag försöker medvetet bara kommentera alla barnens egenskaper. och så BOOM helt plötsligt klänger hen på mig och säger "jasmin, jag är ful".
jag tror jag tappade andan ett tag där.
och vadfan skulle jag svara? vart helt mållös och stod handfallen och sa helt fel svar tilll en början. för hände det verkligen att det var vad en sjuåring stod och tänkte på? behövde hon bekräftelse för sitt utseende prick där och då? började jag verkligen mitt svar på det hederliga gamla viset som är så urtvättat? ja i det gamla vanliga högstadietjejernas träsk som jag känner till så väl: nej det är du inte alls det.. blablabla. avbröt mig själv och började istället på nytt med att säga att man aldrig ska prata om sig själv på det sättet eller om någon annan heller för den delen. man måste vara snäll mot sig själv och inte säga sådär för tillslut så tror man nästan på de där dumheterna.
vet inte hur mycket som gick in för hen fortsatte säga: men jag är ju ful.
och igår hände det igen. en pojke, sex år gammal säger helt plötsligt att han är ful och nämner något med att vilja vara cool, så jag svarar väl i min andra chock på alldeles för kort tid att: nej du är inte ful så säger man inte om sig själv du är cool. hans svar? "jag är ful. jag är inte cool jag vill vara cool men helst vill jag vara snygg, min storebror vill också vara snygg" hans storebror går i klass 2.
och tyvärr känner jag igen det här. kanske inte lika långt ner i åldrarna och inte lika mycket att det skulle vara det mest betydelsefulla i världen men jag minns tillexempel när jag gick i trean och skulle ligga på ett bord under en teaterpjäs och hur medveten jag var då, sticker min mage ut eller inte? kan jag dra in den mer? den jag var kär i stod i närheten och det här var vad som var viktigt.
man har varit där. men inte lika illa. hur ska det gå för alla idag? jag vet inte och undrar vad vi kan göra åt det här? vad ska jag svara när en åttaåring har tagit lite isbergssallad på sin tallrik ENBART och säger att "mamma har sagt att kvinnor ska äta bara sallad", när de smalhetsar varandra, när de trycker ner sig själva?
det värsta är ju, alltså det absolut värsta är att vuxenvärlden smetat det här i ansiktet på dem. det är vårat klegg som de här barnen degar runt med, som de inte vet hur de ska hantera. de har inte haft en chans ju, att ens bygga upp sig själv att kunna säga högt nej där har du ju fel - för vuxna har ju alltid rätt. och vi har ju inte riktigt rätten att föra över våran utseendefixeringsångest på barn. vi har rätten att ge dem rätt byggklossar för att klara sånt här, eller iallafall försöka i den mån det går med all hysteri som råder. vi måste ge dem verktyg för att klara av att mötas av affischer med osunda kroppar och inte berätta för dem att vi också vill vara där på affischen om vi bara väljer bort pastan.
det är vårat ansvar som vuxna att försöka rätta till, att vara goda förebilder och inte alltid låta utseendet vara av yttersta vikt. och vi brister ju där, abnormt.
jag undrar mest vad och hur man ska göra något åt det här. för någonting måste göras om inte majoriteten barn ska växa upp med en förvrängd bild om vad som faktiskt är viktigt här i livet. för om självsvält, depression, utseendet och dylikt får ta över livet så slutar det tyvärr kanske med döden. då är det försent att börja ångra att man inte tog sitt ansvar.
vi måste lära barn att alla människor är lika mycket värda. att tycka om sig själva och faktiskt veta om sitt eget värde. vi bör främst berömma för egenskaper och lämna det ytliga åt sidan, de matas redan för mycket med sånt. det är trist när det ska ta upp tankegångarna istället för att utveckla sin fantasi och kreativitet som är redskap man faktiskt vill ha med sig senare i livet.
jag jobbar med barn och har senaste två veckorna fått höra två barn säga rakt ut "jag är ful" helt oberoende av varandra. det ena var i fredags när en flicka i klass ett hade världens finaste lejonkungenklänning på sig och jag tänkte såhär: jag ska INTE kommentera att hon är så vacker med flätorna och klänningen, för jag vill inte hamna i det träsket där jag tyvärr redan djupdykt. jag strävar efter att falla ifrån de invanda beteendet att kommentera flickornas utseende. jag försöker medvetet bara kommentera alla barnens egenskaper. och så BOOM helt plötsligt klänger hen på mig och säger "jasmin, jag är ful".
jag tror jag tappade andan ett tag där.
och vadfan skulle jag svara? vart helt mållös och stod handfallen och sa helt fel svar tilll en början. för hände det verkligen att det var vad en sjuåring stod och tänkte på? behövde hon bekräftelse för sitt utseende prick där och då? började jag verkligen mitt svar på det hederliga gamla viset som är så urtvättat? ja i det gamla vanliga högstadietjejernas träsk som jag känner till så väl: nej det är du inte alls det.. blablabla. avbröt mig själv och började istället på nytt med att säga att man aldrig ska prata om sig själv på det sättet eller om någon annan heller för den delen. man måste vara snäll mot sig själv och inte säga sådär för tillslut så tror man nästan på de där dumheterna.
vet inte hur mycket som gick in för hen fortsatte säga: men jag är ju ful.
och igår hände det igen. en pojke, sex år gammal säger helt plötsligt att han är ful och nämner något med att vilja vara cool, så jag svarar väl i min andra chock på alldeles för kort tid att: nej du är inte ful så säger man inte om sig själv du är cool. hans svar? "jag är ful. jag är inte cool jag vill vara cool men helst vill jag vara snygg, min storebror vill också vara snygg" hans storebror går i klass 2.
och tyvärr känner jag igen det här. kanske inte lika långt ner i åldrarna och inte lika mycket att det skulle vara det mest betydelsefulla i världen men jag minns tillexempel när jag gick i trean och skulle ligga på ett bord under en teaterpjäs och hur medveten jag var då, sticker min mage ut eller inte? kan jag dra in den mer? den jag var kär i stod i närheten och det här var vad som var viktigt.
man har varit där. men inte lika illa. hur ska det gå för alla idag? jag vet inte och undrar vad vi kan göra åt det här? vad ska jag svara när en åttaåring har tagit lite isbergssallad på sin tallrik ENBART och säger att "mamma har sagt att kvinnor ska äta bara sallad", när de smalhetsar varandra, när de trycker ner sig själva?
det värsta är ju, alltså det absolut värsta är att vuxenvärlden smetat det här i ansiktet på dem. det är vårat klegg som de här barnen degar runt med, som de inte vet hur de ska hantera. de har inte haft en chans ju, att ens bygga upp sig själv att kunna säga högt nej där har du ju fel - för vuxna har ju alltid rätt. och vi har ju inte riktigt rätten att föra över våran utseendefixeringsångest på barn. vi har rätten att ge dem rätt byggklossar för att klara sånt här, eller iallafall försöka i den mån det går med all hysteri som råder. vi måste ge dem verktyg för att klara av att mötas av affischer med osunda kroppar och inte berätta för dem att vi också vill vara där på affischen om vi bara väljer bort pastan.
det är vårat ansvar som vuxna att försöka rätta till, att vara goda förebilder och inte alltid låta utseendet vara av yttersta vikt. och vi brister ju där, abnormt.
jag undrar mest vad och hur man ska göra något åt det här. för någonting måste göras om inte majoriteten barn ska växa upp med en förvrängd bild om vad som faktiskt är viktigt här i livet. för om självsvält, depression, utseendet och dylikt får ta över livet så slutar det tyvärr kanske med döden. då är det försent att börja ångra att man inte tog sitt ansvar.
vi måste lära barn att alla människor är lika mycket värda. att tycka om sig själva och faktiskt veta om sitt eget värde. vi bör främst berömma för egenskaper och lämna det ytliga åt sidan, de matas redan för mycket med sånt. det är trist när det ska ta upp tankegångarna istället för att utveckla sin fantasi och kreativitet som är redskap man faktiskt vill ha med sig senare i livet.
köpenhamn nästa
alltså lyckan i att kunna släppa en jobbig tuff period, förstå att man kämpat på bra unna sig miljoner av allt man vill och ha köpenhamn framför sig. ett lugn bara sprider sig, en resa jag inte behöver vara nervös för utan bara ladda glädje och veta att det kommer bli så sjukt skönt. jag älskar att åka tåg och att äntligen få andas ut.
en bästa vän, nya gator, pengar och en inställning. vad mer. hehe.
en bästa vän, nya gator, pengar och en inställning. vad mer. hehe.
