utseendefixeringen
jag känner mig helt förtvivlad och ledsen över några händelser som etsat sig fast i mitt huvud. det rör sig om något många nog är ovissa om eller blundar för och glömmer bort. det var inte samma för mig för tio år sen, det var lite likt, men det har blivit betydligt mycket värre. jag tänker på utseendefixeringen som råder. den går nämligen inte att ignonera.
jag jobbar med barn och har senaste två veckorna fått höra två barn säga rakt ut "jag är ful" helt oberoende av varandra. det ena var i fredags när en flicka i klass ett hade världens finaste lejonkungenklänning på sig och jag tänkte såhär: jag ska INTE kommentera att hon är så vacker med flätorna och klänningen, för jag vill inte hamna i det träsket där jag tyvärr redan djupdykt. jag strävar efter att falla ifrån de invanda beteendet att kommentera flickornas utseende. jag försöker medvetet bara kommentera alla barnens egenskaper. och så BOOM helt plötsligt klänger hen på mig och säger "jasmin, jag är ful".
jag tror jag tappade andan ett tag där.
och vadfan skulle jag svara? vart helt mållös och stod handfallen och sa helt fel svar tilll en början. för hände det verkligen att det var vad en sjuåring stod och tänkte på? behövde hon bekräftelse för sitt utseende prick där och då? började jag verkligen mitt svar på det hederliga gamla viset som är så urtvättat? ja i det gamla vanliga högstadietjejernas träsk som jag känner till så väl: nej det är du inte alls det.. blablabla. avbröt mig själv och började istället på nytt med att säga att man aldrig ska prata om sig själv på det sättet eller om någon annan heller för den delen. man måste vara snäll mot sig själv och inte säga sådär för tillslut så tror man nästan på de där dumheterna.
vet inte hur mycket som gick in för hen fortsatte säga: men jag är ju ful.
och igår hände det igen. en pojke, sex år gammal säger helt plötsligt att han är ful och nämner något med att vilja vara cool, så jag svarar väl i min andra chock på alldeles för kort tid att: nej du är inte ful så säger man inte om sig själv du är cool. hans svar? "jag är ful. jag är inte cool jag vill vara cool men helst vill jag vara snygg, min storebror vill också vara snygg" hans storebror går i klass 2.
och tyvärr känner jag igen det här. kanske inte lika långt ner i åldrarna och inte lika mycket att det skulle vara det mest betydelsefulla i världen men jag minns tillexempel när jag gick i trean och skulle ligga på ett bord under en teaterpjäs och hur medveten jag var då, sticker min mage ut eller inte? kan jag dra in den mer? den jag var kär i stod i närheten och det här var vad som var viktigt.
man har varit där. men inte lika illa. hur ska det gå för alla idag? jag vet inte och undrar vad vi kan göra åt det här? vad ska jag svara när en åttaåring har tagit lite isbergssallad på sin tallrik ENBART och säger att "mamma har sagt att kvinnor ska äta bara sallad", när de smalhetsar varandra, när de trycker ner sig själva?
det värsta är ju, alltså det absolut värsta är att vuxenvärlden smetat det här i ansiktet på dem. det är vårat klegg som de här barnen degar runt med, som de inte vet hur de ska hantera. de har inte haft en chans ju, att ens bygga upp sig själv att kunna säga högt nej där har du ju fel - för vuxna har ju alltid rätt. och vi har ju inte riktigt rätten att föra över våran utseendefixeringsångest på barn. vi har rätten att ge dem rätt byggklossar för att klara sånt här, eller iallafall försöka i den mån det går med all hysteri som råder. vi måste ge dem verktyg för att klara av att mötas av affischer med osunda kroppar och inte berätta för dem att vi också vill vara där på affischen om vi bara väljer bort pastan.
det är vårat ansvar som vuxna att försöka rätta till, att vara goda förebilder och inte alltid låta utseendet vara av yttersta vikt. och vi brister ju där, abnormt.
jag undrar mest vad och hur man ska göra något åt det här. för någonting måste göras om inte majoriteten barn ska växa upp med en förvrängd bild om vad som faktiskt är viktigt här i livet. för om självsvält, depression, utseendet och dylikt får ta över livet så slutar det tyvärr kanske med döden. då är det försent att börja ångra att man inte tog sitt ansvar.
vi måste lära barn att alla människor är lika mycket värda. att tycka om sig själva och faktiskt veta om sitt eget värde. vi bör främst berömma för egenskaper och lämna det ytliga åt sidan, de matas redan för mycket med sånt. det är trist när det ska ta upp tankegångarna istället för att utveckla sin fantasi och kreativitet som är redskap man faktiskt vill ha med sig senare i livet.
jag jobbar med barn och har senaste två veckorna fått höra två barn säga rakt ut "jag är ful" helt oberoende av varandra. det ena var i fredags när en flicka i klass ett hade världens finaste lejonkungenklänning på sig och jag tänkte såhär: jag ska INTE kommentera att hon är så vacker med flätorna och klänningen, för jag vill inte hamna i det träsket där jag tyvärr redan djupdykt. jag strävar efter att falla ifrån de invanda beteendet att kommentera flickornas utseende. jag försöker medvetet bara kommentera alla barnens egenskaper. och så BOOM helt plötsligt klänger hen på mig och säger "jasmin, jag är ful".
jag tror jag tappade andan ett tag där.
och vadfan skulle jag svara? vart helt mållös och stod handfallen och sa helt fel svar tilll en början. för hände det verkligen att det var vad en sjuåring stod och tänkte på? behövde hon bekräftelse för sitt utseende prick där och då? började jag verkligen mitt svar på det hederliga gamla viset som är så urtvättat? ja i det gamla vanliga högstadietjejernas träsk som jag känner till så väl: nej det är du inte alls det.. blablabla. avbröt mig själv och började istället på nytt med att säga att man aldrig ska prata om sig själv på det sättet eller om någon annan heller för den delen. man måste vara snäll mot sig själv och inte säga sådär för tillslut så tror man nästan på de där dumheterna.
vet inte hur mycket som gick in för hen fortsatte säga: men jag är ju ful.
och igår hände det igen. en pojke, sex år gammal säger helt plötsligt att han är ful och nämner något med att vilja vara cool, så jag svarar väl i min andra chock på alldeles för kort tid att: nej du är inte ful så säger man inte om sig själv du är cool. hans svar? "jag är ful. jag är inte cool jag vill vara cool men helst vill jag vara snygg, min storebror vill också vara snygg" hans storebror går i klass 2.
och tyvärr känner jag igen det här. kanske inte lika långt ner i åldrarna och inte lika mycket att det skulle vara det mest betydelsefulla i världen men jag minns tillexempel när jag gick i trean och skulle ligga på ett bord under en teaterpjäs och hur medveten jag var då, sticker min mage ut eller inte? kan jag dra in den mer? den jag var kär i stod i närheten och det här var vad som var viktigt.
man har varit där. men inte lika illa. hur ska det gå för alla idag? jag vet inte och undrar vad vi kan göra åt det här? vad ska jag svara när en åttaåring har tagit lite isbergssallad på sin tallrik ENBART och säger att "mamma har sagt att kvinnor ska äta bara sallad", när de smalhetsar varandra, när de trycker ner sig själva?
det värsta är ju, alltså det absolut värsta är att vuxenvärlden smetat det här i ansiktet på dem. det är vårat klegg som de här barnen degar runt med, som de inte vet hur de ska hantera. de har inte haft en chans ju, att ens bygga upp sig själv att kunna säga högt nej där har du ju fel - för vuxna har ju alltid rätt. och vi har ju inte riktigt rätten att föra över våran utseendefixeringsångest på barn. vi har rätten att ge dem rätt byggklossar för att klara sånt här, eller iallafall försöka i den mån det går med all hysteri som råder. vi måste ge dem verktyg för att klara av att mötas av affischer med osunda kroppar och inte berätta för dem att vi också vill vara där på affischen om vi bara väljer bort pastan.
det är vårat ansvar som vuxna att försöka rätta till, att vara goda förebilder och inte alltid låta utseendet vara av yttersta vikt. och vi brister ju där, abnormt.
jag undrar mest vad och hur man ska göra något åt det här. för någonting måste göras om inte majoriteten barn ska växa upp med en förvrängd bild om vad som faktiskt är viktigt här i livet. för om självsvält, depression, utseendet och dylikt får ta över livet så slutar det tyvärr kanske med döden. då är det försent att börja ångra att man inte tog sitt ansvar.
vi måste lära barn att alla människor är lika mycket värda. att tycka om sig själva och faktiskt veta om sitt eget värde. vi bör främst berömma för egenskaper och lämna det ytliga åt sidan, de matas redan för mycket med sånt. det är trist när det ska ta upp tankegångarna istället för att utveckla sin fantasi och kreativitet som är redskap man faktiskt vill ha med sig senare i livet.
Kommentarer
Trackback
