sprawl

5augusti
Men samtidigt: Jag uppskattar livet och att jag äntligen slutit fred med alla jag älskar och vill hänga med. Alla växer förresten upp, de växer om mig, slirar förbi med jobberbjudanden och utomlandsresor medan jag står still och försöker komma i underfund med om jag blivit mer eller mindre osäker än i sjuan (värsta perioden i mitt liv). Det känns som att det KAN vara mer men att jag bara lärt mig leva med det. Mina läppar frasar och torkar ut. Jag är ofantligt rastlös men har ingen ork att komma på nya lösningar eftersom min arm är paj.

6augusti
Jag vill också ha en friplats. Att kunna åka någonstans för att göra ingenting, andas skogsluft och få tänka på hur oväsentliga saker man egentligen bryr sig om. Jag vill, som Hanna, kunna åka upp till mitt älskade Jämtland. Eller fårö, som Fanny. Visst jag är på landställen och dylikt ibland, men det är ändå inte samma sak när man då ändå förväntas göra saker och är en gäst. Det är inte hemma hemma hemma känsla. Men vem är jag att klaga. Jag ville mest bara skriva ner att det vore skönt med en egen friplats. Jag har nog ingen sån. Men nu när jag tänker efter så vet jag ju att man alltid kan skapa sig en egen. Jag har exempelvis vattnet nere vid mig. Jag skulle kunna promenera ner dit med kaffe eller vad som helst och bara lyssna på spellista efter spellista när det ännu inte blivit för kyligt.
Det åskar och jag känner mig trygg. Fick lust och pysslar med en spellista, en såndär riktig. Riktig bilmusik som påminner om ens föräldrar för att de är just dem som satt på tina turner eller stand by me på högsta volym när man är påväg till havet för att mata fiskmåsarna.

8augusti
Jag lyssnade flyktigt på Arcade Fires nya skiva. Det resulterade i att musiken bara smälte in i öronen omedvetet och jag hade en skev helhetsbild av skivan. Det är först idag, som jag sitter och lyssnar igenom låt för låt med texten uppe. Och det som egentligen är otroligt med Arcade Fire - förutom hur fint Wins röst smälter ihop med instrumenten och bildar en egen värld där man bara kan lyftas med - är att varje låt berättar en historia: och ofta talar de brett om barndom, städer och miljö av olika slag. Det blir slagkraftigt igenkännande storslaget och de absolut viktigaste meningarna repeterar dem. Dessutom älskar jag när de inte håller tillbaka -därför är funeral skivan bäst- när de bara skriker ut alla ord man behöver inombords, när instrumenten skriker med och man inte hade hört vad han sjunger ifall det inte vore för att texten redan inpräntats i hjärtat.

9augusti
"mitt ansikte fladdrar" /jag i kalmar med mina kära vänner josefine, stina, felicia och siri.     Just nu rycker det ganska fridfullt i mitt ögonlock. Jag skulle vilja åka in och dricka kaffe med en kompis. Och äta. Det vore gott. Men jag vet inte längre om jag har tusentals spontana vänner. Nä. Nu ska jag sluta klaga, jag har inte ens hört av mig till en själ. Och idag! Idag äger, för det har spöregnat. Älskar spöregnsdagar.
Triljoner applåder till SVT. Varför ser jag inte varenda program där? De har världens bästa soundtrack för varenda program. Dom är med. Och det är känsla. Fan, jag älskar SVT. Tänk att få jobba där. Tänk att få ett jobb, överhuvudtaget he.

15augusti
Hemma. Fridfull och glad. Skärgården är verkligen helt otroligt, det är sådant som får mig att verkligen älska Stockholm. Och det har, trots missöden och snefyllor, varit helt fantastiskt. Jag minns det som ett enda stort kortspel i skrattsalvor och tjutande. Att cigarettberoendet fick sig en törn när jag tappat dem jag ägde och mina änglavänner från klassen inte röker. Det var något för sig. Morgonen därpå rodde jag och Karin över till Svartsö och gick fyra kilometer till en affär plus hem igen för den där cigarettinandningens skull. Men det finns mer positiva historier från resan såklart, även om de vart en mysig bakispromenad.

18augusti. Oj en dag med datum som har en åtta i sig, det bådar gott. Här sitter jag denna gråmulna dag nämligen med en ljummen kaffe och ska snart åka hemifrån för att möta min första riktiga dag på heltidsjobbet. Det är så sinnessjukt pirrigt att jag inte vet vad jag ska vägen. Igårkväll målades femtonhundra scenarion upp i mitt huvud innan jag kunde somna. Men idag är dagen och jag är tillräckligt utvilad och förberedd tror jag. Fast nervös. Det pirrar. Men det här är mitt jobb nu och jag måste lära mig att vara lugn och sansad. Jag vill ge ett gott intryck.


21 september. Jag älskar att arbeta, ändå. Trots alla klagomål om att det kanske är krävande. Känslan av att vara behövd vinner alla strider. Jag älskar att känna mig behövd, att njuta av ledighet och inte omges av bara den. Det är fint att behöva prioritera, att inte ha tid med allting.